Det ögonblick jag kom ut ur min mors sköte, grät jag. Nu, efter att ha färdigställt “Iconophobic” så vet jag varför. Den där djupa tomheten var en verklighet som jag förlorade. Jag följde några ackord. Hoppades att de ledde till navelsträngen…

Jag använde skrikande gitarrer, klassiska instrument, elektroniska beats och även ljudeffekter för att klaga, uttrycka mitt hjärta, sörja och glädjas repetitivt.

Detta album är ett konceptalbum om att frukta bildspråkets värld. Jag vet inte om det verkligen är ett psykologiskt problem men jag gillade idén om sjukligt avståndstagande från bilder, ikoner och generellt, verkligheten. Iconophobics häfte innehåller en passus i form av en cirkel som lyder:

“Ack, människan var fri… när det inte fanns någon bild.
Ack, bilden blev ett verktyg… för att förändra verkligheten.
Ack, verkligheten… är i sig en bild skapad av människan.”